Varför avslutas Avenyn just med kulturella institutioner – och inte juridiska, kommersiella eller kommunala?

Jag undrar om svaret på detta finns i kopplingen mellan dem som planerade Platsen, och den herrnhutiska väckelserörelsen, som kallar sig för Evangeliska Brödraförsamlingen i Göteborg?

För denna rörelse stod inte lydnad eller omvändelse i centrum, utan en personlig, känslomässig relation till Jesus – en “glädjens Gud”. Guds-tjänsterna fylldes av musik, sång och tacksamhet, snarare än synd och skuld.

Flera inflytelserika köpmannafamiljer i Göteborg – som Ekman, Santesson, Kullberg, Kjellberg, Aurell och Brusewitz – tillhörde denna rörelse. Många av dem bosatte sig i området kring Götaplatsen. Jonas Kjellberg, som donerade en miljon kronor att bygga Konstmuseet för, var ättling till en av rörelsens tidiga medlemmar.

Herrnhutarna grundade sin första församling i Staden redan på 1750-talet. De utmanade dåtidens normer: startade skolor för fattiga, öppnade en flickskola, gav kvinnor plats i styrelsen redan från 1752 och tillät kvinnliga präster från 1758.

Även Platsens utformning kan ha inspirerats av Christiansfeld i Danmark – en herrnhutisk idealstad från 1700-talet, som byggdes med raka alléer, gul tegelarkitektur och som hade ett kvadratiskt torg med en brunn i mitten.

Herrnhutismen betonade ljus, musik, konst, bildning och generositet. Byggnadsantikvarie Stina Hagelqvist beskriver Konstmuseet som ett tempel, vars arkitektur och arkad blir en övergång mellan världar – från vardag till andakt. Carl Milles bronsportar med Apollo och Athena, skulle förstärka känslan av att träda in i ett rum, där konsten står i centrum.

Var dåtidens Stad inte bara uppdelad i olika samhällsklasser, men också spaltad i synen just på konst och kultur? Vad säger det i så fall - om Platsen? Är den en maktdemonstration för den ena sidan, av två?

S. Hagelqvist, Från Tempel till Fabrik, Skiascope 7, ed. K. Arvidsson, Göteborgs Konstmuseum.

Photo: Göteborgs Konstmuseum 1928, photo from the Göteborgs Konstmuseum archive.