Jag hittar henne, sittande på en stol i Nordiska museets fotosamling. Hon – som kan sägas vara min generations "förmoder", och en länk mellan två mycket olika definitioner av vad en kvinna kan, bör och förväntas vilja.

När hon var barn, och Platsen fortfarande bara var en idé i någons huvud, fanns det inte särskilt många kvinnor som henne i staden. Det fanns naturligtvis handlingskraftiga kvinnor, självständiga i tanke och ord. Men både normer och lagstiftning satte tydliga gränser för hur långt hon kunde komma enbart med sin handlingskraft.

Men som hon nu sitter där – i sin sparsmakade svenska designstol, med robusta promenadskor och tweeddräkt – har både normer och lagar förändrats. Och hon har blivit en arketyp för alla de kvinnor jag mötte som barn. Alla dem som gång på gång hamrade in ett och samma mantra: Glöm inte att du kan utbilda dig! Kom ihåg att skaffa dig ett arbete! De visste vad de talade om. De var själva ett resultat av ett segt, kollektivt arbete under 1800-talet, för att förändra landets lagar och samhällsnormer.

Platsen börjar byggas 1919. Då hade flickor bara kunnat gå i skolan i 77 år. Ogifta kvinnor hade bara haft möjlighet att arbeta inom ett fåtal hantverk i 73 år. Det skulle dröja ytterligare tre år innan kvinnor fick rösträtt – och ytterligare sex år innan vi fick tillträde till en högre utbildning.

På själva Platsen syns ingen representant för kvinnors kunskap eller för den kamp som förts. De kvinnor som syns är principgestalter ur Västerlandets historia – och därför nakna. Men i Platsens utkant står en ensam, lågmäld kvinnofigur närmast direkt på gatuplanet, klädd i enkel klänning . Det är ett porträtt av en poet – Karin Boye.

Hon ser på dig och mig – i ögonhöjd.

Jämställdhetsmyndigheten, Viktiga årtal, läst 2025. www.jamstalldhetsmyndigheten.se/viktiga-artal

Bild: Kvinna sitter i fåtöljen “Vilosov”, Nordiska Kompaniet. Foto: Erik Holmén / Nordiska museet, DigitaltMuseum