Platsen öppnar ett mycket konkret rum i staden. Men detta rum känns som en bild. Som om den högtidliga trappan och den storslagna arkitekturen antyder något bortom-världsligt – en känsla av en överordnad mening.

Samtidigt ser jag inga hänvisningar till Gud. Vilket i sig kan verka märkligt: Staden var ju, per definition, protestantisk. Luthers ord om ”en Herre, en tro, ett dop, en Gud och allas Fader” togs på största allvar här. Präster höll dagslånga husförhör i skolor och på gårdar. Lilla Katekesen var obligatorisk läsning i skolorna från 1572 ända fram till 1919. Så nog hade det varit logiskt att hitta hänvisningar till Gud – och till Den Enda Kyrkan – på stadens största plats.

Men år 1919, när staden beslutar att anlägga Platsen, har hamnen redan förändrat bilden. Göteborg har vuxit till en kosmopolis – en plats där olika språk, klädstilar och trosuppfattningar lever sida vid sida. Tanken om "en enhetlig allmännelig kyrka" har utmanats, både inom och utanför statskyrkan. Två judiska församlingar och flera väckelserörelser – metodister, baptister, schartauaner och herrnhutare – hade inte bara erbjudit alternativa gudsbilder, men också påverkat stadens politiska landskap.

Att planera en stor gemensam plats mitt i denna mångfald av världsbilder kan inte ha varit enkelt. Kanske valde man bara att ta en omväg – och tillägna Götaplatsen konsten. Inte Gud, och heller inte kungen.

Men vad är det då för högre mening som ändå tycks anas här? Handlar den om det, att tro? Eller handlar den helt enkelt om oss människor – om oss som individer, kapabla att själva förstå och tolka den värld vi lever i?

Svenska kyrkan – Göteborgs stift, Heliga rum, läst 2025. www.svenskakyrkan.se/goteborgsstift/heliga-rum

Bild: Husförhör, målning av Knut Ander. Wikimedia Public Domain.