Jag läser att teologen Anders Jarlert har sagt, att ingen annan enskild person ”har påverkat kyrkolivet i södra och västra Sverige under 1700-, 1800- och 1900-talen, så djupt som Henric Schartau.”

Undrar om detta också gäller Platsen?

Henric Schartau prästvigdes 1780. På den tiden förmedlade statskyrkan bilden av en allsmäktig Gud, vars heliga kyrka skulle vara "allmännerlig," alltså "samma för alla." Men Henrics egen tro byggde på motsatsen - på en djupt individuell känslomässig upplevelse. En period av djup förtvivlan hade fört honom ”ut ur aktningsvärd fåfänga” och gjort honom ”fängslad” av Bibeln. Under hela sitt liv skulle han konsekvent hävda att en sann tro, den måste vila just på en sådan djupt personlig insikt.

Men han valde att stanna kvar inom statskyrkan. Och Schartauanismen blev heller aldrig en frikyrkorörelse. Det var och är en rörelse inom statskyrkan som tar avstånd från kyrkans tanke om en kollektiv religiositet. Istället predikar man en helt specifik, individuell "väg till frälsning genom nåd": Fyra olika psykologiska faser, som varje människa måste ta sig igenom för att kunna känna Gud att har gett oss förnuft, vilja och förmågor just för att kunna förstå Hans lagar. Lagar, som vilar på begrepp om trohet och otrohet, straff och lydnad. Grundtanken är att ingen kan hitta nådens väg på egen hand. Alla måste få hjälp av den "rätta" prästen.

Och vad har nu detta med Platsen att göra?

Schartauanismen fick en stark legitimitet inom arbetarklassen i Staden under mer än hundra år. Det blev till exempel norm, att helga söndagen, ta avstånd från dans, teater och kortspel och fylleri. Men samtidigt också att ta avstånd från en kollektiv nykterhetsrörelse, en kvinnorörelse, arbetarrörelse och rösträttsrörelse. Så dessa rörelser fick inte ett lika starkt fäste här, som i övriga delar av landet.

Kan det vara så, att Henric Schartaus frälsning genom nåd" - också avvisade själva grundbilden av en stor Plats för konst, musik och teater?

Eller var det egentligen tvärtom? Att Platsen faktiskt kan vara född som en slags motståndsposition - till Shartauismen?

C. Scrivers, "Själaskatt", 1858.

Teologiprofessor Anders Jarlert, 2002.

“Svenska folket genom tiderna. Vårt lands kulturhistoria i skildringar och bilder. Åttonde bandet”, page 72, ed. Wrangel Ewert, Tidskrifts-förlaget Allhem AB, Malmö, 1939 (Public domain).

BILD: Henric Schartau som skulptur framför domkyrkan i Lund. Foto; Maddie Leach, 2025